Tesamorelin – FDA-godkänd GHRH-analog

Vad är Tesamorelin?

Tesamorelin är en syntetisk peptidanalog av det hypotalamiska tillväxthormonfrisättande hormonet (GHRH, även kallat GHRF). Den aktiva substansen i tesamorelinacetat består av de 44 första aminosyrorna i human GHRH med en trans-3-hexenoyl-grupp bunden till tyrosin i position 1 – en modifikation som stabiliserar molekylen mot proteolytisk nedbrytning och ger den en halveringstid på cirka 10 minuter i plasma.

Under varumärket Egrifta (och Egrifta SV för subkutan injektion) marknadsförs tesamorelin av Theratechnologies. Läkemedlet godkändes av FDA den 10 november 2010 och blev därmed den första GHRH-analogen att erhålla regulatoriskt godkännande för en specifik metabolisk indikation.

Verkningsmekanism

Tesamorelin verkar genom att binda till GHRH-receptorer (GHRHR) på somatotropå celler i hypofysens främre lob. Receptoraktiveringen stimulerar en pulsatil frisättning av endogent tillväxthormon (GH) som följer kroppens naturliga dygnsrytm, med den största pulsen under nattsömnen.

FDA-godkännande och Phase 3-studier

FDA-godkännandet av tesamorelin baserades på två stora randomiserade kontrollerade multicenterstudier (Phase 3 RCT) publicerade av Falutz et al. (2007) och Larson et al. (2008). Båda studierna var dubbelblinda, placebokontrollerade och omfattade vuxna med HIV-infektion och lipodystrofi.

Huvudstudier:

Inklusionskriterierna i pivotalstudierna var: bekräftad HIV-infektion, stabil antiretroviral terapi (ART), lipodystrofi definierad som ökat bukomfång med synligt fettomfördelning, och baseline IGF-1 inom normalområdet. Exklusionskriterier inkluderade aktiv malignitet, obehandlad diabetes och akromegali.

Kliniska resultat i detalj

1. Visceralt fett (primärt endpoint)

Båda pivotala studierna visade en statistiskt signifikant och kliniskt meningsfull reduktion av visceralt fett. I Falutz-studien (n=412) reducerades det viserala adipösa vävnadsområdet (VAT) med i genomsnitt 18 % från baslinjen (från 190 cm² till 156 cm²) jämfört med en liten ökning i placebogruppen. I Larson-studien (n=404) var motsvarande siffra 15 %. Effekten var dosberoende och såg ut att vara störst hos patienter med högst baslinje-VAT.

2. Subkutant fett och kroppskomposition

Intressant nog påverkade tesamorelin inte signifikant subkutant fett i extremiteter eller ansikte – en fördel för patienter med HIV-lipodystrofi som ofta lider av ansiktslipoatrofi (fettförlust i ansiktet) och extremitetsatrofi. Den selektiva effekten på visceralt fett utan ytterligare subkutant fettförlust är en unik egenskap hos GHRH-analoger jämfört med andra fettreducerande interventioner.

3. Lipidprofil och metabola markörer

Triglyceridnivåerna sjönk med i genomsnitt 30–50 mg/dL i de kombinerade analysen. HDL-kolesterol steg med cirka 5 %. Total kolesterol och LDL-kolesterol påverkades i mindre utsträckning. Faste-glukos visade ingen signifikant förändring i de ursprungliga 26-veckorsstudierna, men en liten ökning av glukos observerades i vissa undergrupper – en signal som ledde till varningar om hyperglykemirisk.

4. IGF-1 och säkerhetsmarkörer

IGF-1-nivåerna steg med cirka 80–100 % från baslinjen men förblev inom det övre normalområdet för de flesta patienter. Ingen signifikant ökning av carotis intima-media tjocklek (IMT) observerades, vilket var en oro eftersom förhöjda IGF-1-nivåer teoretiskt kan påverka aterosklerosprogression.

Off-label användning och kroppskomposition

Utöver den godkända indikationen för HIV-lipodystrofi har tesamorelin undersökts för en rad andra tillämpningar, även om evidensnivån varierar avsevärt. Det är viktigt att understryka att ingen av dessa indikationer har FDA-godkännande eller robust klinisk evidens per maj 2026.

Bukfettreduktion hos icke-HIV patienter

Flera mindre studier har undersökt tesamorelins potential för att reducera visceralt fett hos friska äldre vuxna och hos individer med metabolt syndrom. En studie av Jaymor et al. (2019) undersökte tesamorelin hos friska män och kvinnor i åldersspannet 55–75 år och såg trender mot minskat visceralt fett, men resultaten nådde inte statistisk signifikans på grund av litet urval (n=37).

Non-alcoholic fatty liver disease (NAFLD)

Eftersom tesamorelin selektivt reducerar visceralt fett har det hypoteserats kunna förbättra NAFLD. I en pilotstudie av Loomes et al. (2019) visade tesamorelin en trend mot minskad leverfetthalt mätt med MR-spectroskopi, men större studier krävs.

Kognitiv funktion hos äldre

En randomiserad studie av Baker et al. (2020) undersökte tesamorelin hos friska äldre vuxna och fann förbättringar i episodiskt minne och exekutiv funktion, troligen via IGF-1-medierade neuroprotektiva effekter. Dessa fynd är preliminära men öppnär intressanta frågor om GHRH-analogers roll i åldersrelaterad kognitiv nedgång.

Dosering och administrering

FDA-godkänd dosering för HIV-associerad lipodystrofi:

Tesamorelin i kombination med andra peptider

Tesamorelin + CJC-1295 + Ipamorelin

Denna "triple stack" kombinerar GHRH-signalering (tesamorelin + CJC-1295) med GHRP-signalering (ipamorelin). Teorin är att CJC-1295 ger uthållig bas-GH-nivå via dess långa halveringstid (DAC-modifierad albuminbindning), medan tesamorelin och ipamorelin bidrar med starka pulser. Inga publicerade studier har utvärderat denna specifika kombination, och interaktioner är okända.

Tesamorelin + AOD-9604

AOD-9604 är ett fragment av tillväxthormon (amino 177–191) som undersökts för lokal fettreduktion. Kombinationen med tesamorelin skulle teoretiskt adressera både systemisk visceral fettmetabolism (tesamorelin) och lokal lipolys (AOD-9604). Inga publicerade kliniska studier stöder denna kombination per maj 2026.

Tesamorelin vs CJC-1295 – nyckelskillnader

Sammanfattning: Tesamorelin är det överlägsna valet ur ett evidensperspektiv tack vare robusta Phase 3-data. CJC-1295 erbjuder praktiska fördelar (färre injektioner) men saklar den regulatoriska granskning och kliniska säkerhetsdatabas som tesamorelin besitter.

Säkerhetsprofil

Lagstatus Maj 2026